Eyline

Dålig dålig dag i dag. Fått en känsla av att det inte är okej att vara ledsen eller att känna över huvud taget, mötte dock en vän en snabbis som jag vet bryr sig vilket alltid är skönt, hon är bra bra min Maja.
Sitter hemma i min ensamhet och fikar för att sedan åka till stallet, underbara stallet. Mamma åkte i morse men kommer förhoppningsvis hem på onsdag om allt går som det ska, och det ska det göra.
Jag kräver inte att få all uppmärksamhet osv men jag vill känna att mina nära bryr sig på något sätt, det ska väl nära och kära kunna unna varandra?

Hur kan livet göra så här? varför kan det bli så här? Ingen borde få känna så här men ändå så är det nog hundratals som gör det.
Jag vill inte prata om det men det finns inom mig hela hela tiden, jag har byggt en vägg kring det med en dörr som öppnas ibland för att lätta på hjärtat. Jag kom på en sak härom dagen, att gråta passar inte in någonstans, jo att gråta av glädje önskar jag att man gjorde hela tiden men att gråta av sorg, frustration och ovisshet är något som aldrig passar in. Att sprida glädje är något som gör att personer i min omgivning uppskattar men att sprida sorg? Eller något åt de hållet är inget som någon vill vara närheten av. Eller jo, djur. Det tycker jag iallafall att det känns som. Mina katter och hundar blir bara mer sociala när de märker att något inte står rätt till, därför älskar jag dem. De tycker aldrig att man (jag) är självisk tycker synd om mig själv eller något åt de hållet.

Att en av de personer som betyder mest för mig mår dåligt gör att jag vill gå under, försvinna. Ibland så känns det som om att det är värre att se andra vara sjuk än att själv vara det. Jag vet varken ut eller in eller vad som står i detta inlägg. Lättade på mitt hjärta minimaliskt och då kom detta.

Ha en trevlig helg.